Tänk om du redan vet – innan du vet att du vet?
Det här är det tredje inlägget i en serie om de förmågor jag tror vi behöver utveckla för att vara hela människor i en tid där tekniken tar över mer och mer.
Del 1 handlade om kreativitet – det som växer i mellanrum och ofärdighet.
Del 2 om empati – vår förmåga att verkligen möta varandra, bortom roller och yta.
Och nu: intuition.
Intuition är kanske den mest missförstådda av våra mänskliga förmågor.
Den har länge fått stå tillbaka i en värld som värderar logik, fakta och effektivitet. Men de flesta av oss har känt den – den där tysta inre rösten. En känsla av riktning. Ett ”vetande” som inte kommer från analys, utan från något djupare.
Intuition handlar inte om att gissa. Det handlar om att uppfatta mönster, känna in samband och fatta beslut med hela sitt system – inte bara huvudet.
Och det kräver något som blivit allt mer sällsynt: Tystnad. Paus. Närvaro.
I ett brusigt, snabbt samhälle blir intuitionen lätt överröstad.
Men när vi ger oss själva utrymme att lyssna – till kroppen, till stillheten, till det vi ännu inte vet – då händer något.
Jag tror att intuitionen blir en allt viktigare vägvisare framåt.
Inte istället för fakta – utan tillsammans med dem.
När vi tränar oss i att lyssna inåt, fattar vi ofta klokare beslut – både som individer och i grupp.
I Mellanrummet tränar vi oss i att lyssna. Inte bara på andra – utan på oss själva. På det där som viskar. För det är ofta där den verkliga riktningen börjar.